Avfärd


05:24. Båten klyver Kalmarsunds spegelblanka yta. Blå Jungfrun försvinner i fjärran. Solen har gått upp men skyms av de lätta molnen. Vatten och himmel möts i en mild pastellfärgad tavla målad i ljusblått och rosa. Jag får tid att läsa. Och tänka.

Många frågar hur det känns och mitt standardsvar brukar vara: Spännande. Och det stämmer ju, men det är ju också för kort och innefattar inte allt. Men hur skulle det å andra sidan kunna göra det. Det enda jag vet är att jag inte vet hur det kommer att bli och att det säkert kommer att kännas både upp och ner, men jag tror aldrig jag kommer att ångra vårt beslut. För mig har det varit rätt mycket upp och ner på vägen också. Alltifrån glädje och upprymdhet till skepsis och misstro. Jag brukar säga att ibland slår den berömda jantelagen till och jag tänker att vi är dumma som tror att vi kommer att klara av det.

Men just nu är jag förväntansfull och tacksam. Jag ser fram emot det som ska komma och jag gläder mig över det som har varit. Vilket fantastiskt avsked vi fick!! Trots att vi jobbade in i det sista och att vi inte riktigt hann få till att som vi hade tänkt oss så känns det så himla bra. Under sista veckan fick vi flera besök på båten av folk som ville säga hejdå och som kanske inte kunde gå på vår avseglarfest. Små men omtänksamma gåvor och varma ord. Torsdagskvällen förgylldes av mer eller mindre spontanbesök av mina brorsor med familjer och senare på kvällen dök även Tobias ena bror upp. 9 vuxna och 8 barn i den lilla klubbstugan och rummen fylldes av glada skratt och mycket prat. På Midsommarafton kom Tobias släkt och lika mycket liv fyllde återigen den lilla klubbstugan. Vi försökte oss på lite dans kring midsommarstången men vädret var inte riktigt på vår sida. Eller det var det ju egentligen för Tobias hade önskat att det skulle vara ett typiskt midsommarväder så att det skulle kännas ändå bättre att ge sig av!

På lördagen hade vi så vår avseglarfest. Vi började dock dagen med lite sista mekande. Johan, Tobias bror, satte fast de sista träbitarna på peket medans vi försökte få båten iordning och stuva det sista. Sedan gick vi bort och la oss på stora bryggan för att vara klara till klockan 12. De första besökarna kom redan vid 11.30 och medan vi försökte få signalstället på plats dök det upp mer och mer människor. Det kom förbi gamla vänner, släkt och familj, kollegor, körvänner, seglingsälskare, grannar och kompisar med familjer. Även människor vi aldrig träffat kom förbi och ville önska lycka till. Jag hade önskat att dagen var dubbelt så lång så att man hade hunnit prata ordentligt med alla som var där! 
Många vänner och bekanta kom på besök.

Gästerna hade till och med ansträngt sig för att ha rätt strumpor på sig!

Jag spenderade större delen av tiden vid båten, medan Tobias höll ställningarna borta vid klubbstugan och levererade också den omtalade hembryggda ölen, Felicia IPA. Tyra fixade fikat, kaffe och kladdkaka, där hon hade bakat de flesta! Annars hade barnen fullt upp med alla sina kompisar och kusiner, att leka och ro och bada. Kvällen avslutades med grillning och tjuvtittande av fotbollsmatchen som visades på den närbelägna restaurangen. Lite efterhäng i båten blev det ju också med fyrverkerier på bryggan. En helt fantastisk dag, ett stort tack till alla som kom och förgyllde den!
Efterhäng i båten

Rasmus bjuder på fyrverkerier!


Så kom då äntligen den stora dagen! Vädret visade sig från sin bästa sida och det blev frukost på bryggan. Återigen i sällskap av släkt och familj. Sedan var det dags att plocka ihop alla saker (nu blev det ju ännu mer som skulle stuvas!) och städa ur stugan. Ett extra stort tack till den närmsta familjen som har hjälpt oss så mycket under dessa dagar, utan er hade det inte fungerat! Klockan närmade sig snabbt det utsatta klockslaget men en liten stund innan var vi klara och det var dags att börja ta avsked. Nu började tårarna snabbt rinna på mig och gör så åter när jag skriver det här. För mig var det känslosamt att lämna alla nära och kära. Så många varma kramar och uppmuntrande ord. Så mycket folk på bryggan som tagit sig tid och kommit för att vinka av oss. Helt fantastiskt! Och ytterligare ett extra tack till mina föräldrar för de fina tröjorna som kändes helt rätt att ha på sig en sådan här dag!




Vi la ut och följdes av vinkningar och hurrarop. Vi hissade seglen och gav oss iväg. Och så lade sig friden. Jag satte mig i fören och lutade mig mot förstaget. Andades och njöt.




Kommentarer

  1. Vilken fin och härlig start på både resan och skrivandet. Tack

    SvaraRadera
  2. Låter som en härlig start på äventyret...

    SvaraRadera
  3. Lycka till på färden! Vi är just själva påväg hem med vår nyinköpta Norlin 37:a Stormpippi och följer nu med fascination ert äventyr! Kanske det nångång blir dags för oss också. Träffade annars just ett par av era föräldrar vid slusstrappan i Berg och sedan pånytt i Söderköping och fick uppdatering om er färd :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jenny Bohlin13 juli 2018 23:52

      Ja, vi hörde att ni mötts! Skoj! Vi är jättenöjda med vår båt och nu har hon ju klarat relativt stora vågor på Nordsjön i vilket fall :-D. Har ni sett att det också finns en sida för Norlin 37 på fb? Skoj att ni följer vårt äventyr!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg